Någon önskade en text om min sommar. Jag vet varken vart jag ska börja eller sluta, men jag ger det ett försök.

Den 8 juli, precis en vecka efter att jag tagit ett tårdrypande farväl av mina arbetskollegor på mitt allra första sommarjobb, var det äntligen dags att åka iväg. Jag hade börjat packa så snart jag slutat jobba och sett fram emot resan under många kalla vintermånader som då enbart bestod av slask och minusgrader för min del.

Jag blev skjutsad till flygplatsen tidigt denna söndagsmorgon. Det regnade. Mycket. I bilen satt mamma, pappa, lillebror och jag. I bakluckan låg två resväskor, båda tillhörande mig. Jag var rysligt nervös inför flygresan och förstås inför själva resan - jag skulle ju faktiskt vara ifrån mina nära och kära under fyra veckors tid. Samtidigt såg jag fram emot det något otroligt. Tyskland, Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien och Italien. Vem hade inte?

På flygplatsen i Bremen blev jag upphämtad av världens bästa moster Nihada och hennes Heinz. Det finns få saker som slår känslan när jag får syn på dem efter ett år, eller i det här fallet ett halvår, isär. Efter många pussar och kramar köpte vi en müslibar med banansmak till mig (lilla hungern, ni vet?). Sedan åkte vi till min andra moster som bor alldeles intill Nihada. Släkten åt, kramades och skrattade ihop under en hel vecka. Inte bokstavligen, men ni fattar. Sedan var det äntligen dags för det RIKTIGA äventyret.

06.00 var jag uppe på fötterna 8 dagar efter min ankomst till Tyskland. Resväskorna låg redan färdigpackade i bilen och vi hade kassar fyllda med snacks, smörgåsar, frukt och vattenflaskor inför vår långa bilresa som väntade. Och så bar det iväg! Vi åkte från Lohne (norra Tyskland), tvärsöver hela landet, förbi Österrike och till Slovenien och Isola. Där mötte vi upp min moster Emina och hennes dotter Sarah på pizzeria Primavera. Tog lägenhetsnyckeln (Emina äger lägenheten i Porec) och så bar det iväg till lägenheten.

Så snart vi passerat gränsen in till Kroatien kände jag någonting jag aldrig känt tidigare. Jag kan inte riktigt sätta ordet på vad det var, men det var en underbar känsla. Jag kanske inte kan påstå att jag kände mig som hemma, men det var definitivt någonting i den stilen. När jag sedan riktade min blick upp mot natthimlen och fick syn på de klarlysande stjärnorna blev jag alldeles tårögd: Realitycheck. Det var alltså i det här landet mamma och pappa träffades och levde tillsammans under en längre tid. Det var här de blev kära, det var här jag blev till. Det var nog inte förrän nu det blev verkligt för mig att det här en gång i tiden varit deras hem. Ren jävla magi.