Igår tog jag studenten och idag känner jag mig alldeles tom. Gårdagen bjöd på så otroligt många känslor, både i form av lycka och djup sorg. Jag har nog aldrig varit så förvirrad som nu, det känns väldigt tungt. Men med fina människor vid min sida så vet jag att det inte kan bli annat än bra, så småningom. Jag tänker tillåta mig själv att vara apatisk ett litet tag till och sen får det vara. Livet måste ju trots allt gå vidare; men de fina människorna finns kvar ändå (eller hur Stefan?). Gymnasiet blev allt annat än jag tänkt mig, mycket mer än jag vågat drömma om och, ja, helt enkelt den bästa tiden i mitt liv. Tack.