Min syn på religion

2014-07-29 @ 01:06:00
De allra flesta jag känner är antingen neutrala till religion eller avskyr den. Jag finns någonstans mittemellan. Jag är agnostiker, det vill säga att jag varken förnekar eller erkänner Guds existens. Jag vet helt enkelt inte vad jag tror eller om jag tror alls. Men jag vet vart jag står i frågan om religion och det tänkte jag skriva kort om nu.
 
Jag har alltid varit nyfiken på religion och tyckt om att läsa om det i skolan. Inte för att jag är särskilt intresserad av vad religionerna står för i sig (de flesta är ju rätt lika), utan för att jag tycker att det är fascinerande hur man kan viga sitt liv åt sin tro. Tänk bara på hur många som finner tröst i sin religion eller som blir inspirerade till att bättra sig som människor. Det är så jävla ballt.
 
Därför måste jag inleda det här inlägget med att tala om islamofobi. Japp, det är ingen hemlighet att islamofobin är växande och vitt spridd över världen. Muslimer är skäggiga terrorister, har 4 fruar, låser in och våldtar sina fruar samt genomför hedersmord på sina döttrar. Fakta eller fördom? Fördom. Generalisering. Propaganda. "Se upp för avståndet mellan fakta och fördom", som de skrev på tunnelbaneperrongen intill SD:s valaffisch. Var jävligt försiktiga med vad ni väljer att tro och lyssna på. Personligen har jag aldrig förstått hur man kan generalisera en hel folkgrupp, religion eller t.ex. ett kön (förutom i frågan om biologiska skillnader). När jag hör talas om ISIS som vill könsstympa kvinnor mellan 11 och 40-någonting år i Irak vill jag gråta. Inte för att de är dumma i huvudet, utan för att de kallar sig muslimer. När jag ser klipp med män som ryter "Allahu akbar" och därefter kallblodigt avrättar en annan människa vill jag gråta. Inte bara för att de är vidriga jävla svin som jag innerligt hoppas ruttnar i helvetet, utan för att de kallar sig muslimer. Inte för att jag är muslim själv, utan för att jag ser vad det här gör med människor och vilka fördomar det skapar.
 
Tro mig när jag säger att INGEN religion förespråkar våld. INGEN religion förespråkar mord och INGEN Gud skulle förlåta ett mord som begåtts i Guds namn (för visst får man väl inte missbruka Guds namn överhuvudtaget?). Min poäng är att det inte är religionen som gör det här, utan människor. Vidriga jävla människor. Alla religioner förespråkar fred och är till för att vägleda människan. Religionen är till för människan, inte tvärtom. Religionen ska göra gott och varken skapa ondska eller hat, vilket den tyvärr ofta gör. Därför förstår jag på sätt och vis de som säger att religion är det värsta som hänt människan. Jag brukade också tänka så, men nu har jag tänkt om.
 
När jag var i Bosnien bestämde jag mig för att besöka en moské och be för första gången i mitt liv. Inte för att jag på något vis blivit hjärntvättad eller övertalad, utan för att jag helt enkelt är nyfiken och öppensinnad som människa. Jag är nyfiken på vad religion gör med människor bakom stängda dörrar och det jag såg var fantastiskt. Människorna som bad var helt vanliga människor, precis som du och jag. Inga terrorister, inga självmordsbombare. Bara helt vanliga människor. Människor som tycktes vara fyllda med sinnesro efter bönen. Människor som tycktes må BRA av sin religion. Jag är FÖR det. If it makes you happy, do it. If it doesn't, then don't. Svårare än så är det inte om man väl tänker efter.
 
Personligen ser jag upp till troende vare sig de är muslimer, kristna, judar eller buddhister. Jag ser upp till den enorma disciplin dessa människor besitter och som faktiskt krävs för att t.ex. be 5 gånger per dag eller fasta. Vet ni varför man fastar? För att se hur de fattiga har det. Om Islam tvingar människor att fasta? Nej. Om Islam förespråkar fasta? Ja.
Min poäng är att all religion i grund och botten är till för människan och ska göra gott. Att människor använder sig av religion för att utföra brutala handlingar i religionens namn är rentav tragiskt.
 
Problemet med religion, enligt mig, är dels att den är ouppdaterad och dels att den ger utrymme för fria tolkningar. Det är de fria tolkningarna som, tyvärr, väldigt ofta ger upphov till missuppfattningar och problem. Men jag tror så här: Alla får göra som de vill - inget är ett måste inom religion. Vad är det för poäng med att göra saker bara för sakens skull utan att mena dem? Jag kände mig smutsig och lite stressad över att be i en moské där jag inte ens kan säga att jag tror på Guden de ber till, men det spelar ingen roll. Inte så länge man är en god människa - tror jag. Jag tror alltså inte att en slöja gör dig renare eller att fem böner om dagen gör dig lyckligare. Det är helt enkelt individuellt. Jag tycker det är jävligt synd om människorna som hjärntvättas till brutala monster av sin religion, och blir så varm i hjärtat av de som får ut någonting av den.

För att vi blöder samma färg

2014-05-27 @ 01:23:00
Jag hoppas verkligen att ni förstår vikten av att rösta efter gårdagens valresultat. Nu är det förvisso för sent att rösta till Europaparlamentet, men ändå. Jag gillar inte vad jag ser och hoppas innerligt att ni känner detsamma som jag. Även om de högerextrema partierna har en lång bit kvar att gå innan de får inflytande i Europaparlamentet så är det viktigt att inse faran i att de har kommit så långt. Glöm inte bort historien och låt den för Guds skull inte upprepa sig. Är det inte dags att vi människor lär oss av våra misstag?

Empty heart

2014-03-17 @ 20:27:00
Jag lämnade en handskriven lapp på köksbordet och skyndade hemifrån. Inget spelade någon roll när jag lämnade huset. Inte hur jag såg ut, om mina strumpor matchade eller vart jag var på väg.
Trettio minuters väntan på bussen gjorde ingenting. Ingenting spelade någon roll.
Jag kände mig tom; känslan var så stark att jag mådde fysiskt illa av den. Jag kände ungefär att "om jag blir överkörd nu så gör det ingenting" - jag blir hellre överkörd tio gånger om än förlorar dig.

Tack, 2013

2014-01-07 @ 03:43:00
2013 var året som jag inledde med en främmande nyårskyss nere i Småland och ett löfte om att våga. Det var året då jag lade mig på operationsbordet med ett hårt bultande hjärta, satsade på skolan till max, ordnade en fast anställning, gick på mitt livs första dejt (spydde efteråt), blev befriad från min tandställning, gick på studentskivor, konserter, upptäckte ny musik, tatuerade mig och började frukta dagen med stort D - studenten. Det var den dagen som gjorde starkast intryck på mig; dagen som fick mitt hjärta att blöda som aldrig förr.
 
Jag handskades med mina känslor bäst jag kunde. Till en början blev det en hel del alkohol och nikotin men sedan ersatte jag skiten med diverse spontanresor. Först runtom i Sverige, sedan London och slutligen Paris. Det hela avrundades med att jag slutade fly mina känslor och tog itu med dem. Jag skrev och skrev och skrev och det hela resulterade i en bok.
 
2013 var året då jag dansade, satsade, skrattade och grät som aldrig förr. Året då jag knöt nya band och klippte gamla, kom in på min drömutbildning, spenderade alla mina ihoptjänade pengar och försatte mig själv i knepiga situationer på grund av ett nyårslöfte som jag tog på blodigt allvar. 
 
I stort var det varken ett lyckligt eller olyckligt år. Det var året då jag föll isär, det var året då jag lappades ihop. Det var 365 dagar som bjöd på känslor i alla former med dess toppar och dalar. Om det är något jag känner efter årets slut så är det att wow, vad jag har fått smaka på livet. Mycket tack vare att jag har vågat drömma stort, satsa högt och öppna upp mitt hjärta för andra människor. Jag har vågat försätta mig själv i knepiga situationer, skämt ut mig, lyckats men också misslyckats. Det är först nu jag inser att det där nyårslöftet som jag tog på så dödligt allvar nog egentligen var det enda som någonsin har fått mig att leva.
 
Nu laddar vi om, 2014. Aldrig någonsin ska jag bli den där fegisen igen och aldrig någonsin ska jag bygga upp en bild av att livet är perfekt i mitt huvud. Livet är vad det är och det är en jävla åkur, men nu fan kör vi!

Dagens diss går till...

2013-12-28 @ 21:26:00
Den värdesatta oskulden. Jag tycker inte att det är särskilt klokt att värdesätta oskulden eller att tala om den som något fint. Det kan verka tröstande för någon som känner sig ensam i oskuldsdjungeln, men då säger man ju också indirekt att det är fult att vara motsatsen till oskuld (varför heter det ens oskuld? vad har man gjort sig skyldig till genom att ligga?).
 
Sedan måste jag få dissa alla killar som värdesätter tjejer som är oskulder. Det får mig att tänka till, för varför existerar en minoritet killar som faktiskt bryr sig så ofantligt mycket om en sådan sak? Jag förstår att man reagerar på om tjejen (eller killen) har legat med 100+, men annars är det väl rätt irrelevant hur många partners man har haft? Gillar du henne så gillar du henne och inte hennes kropp eller fitta (ursäkta ordvalet) och därmed basta. Det spelar ingen roll om hon har legat med fler killar än vad hon kan räkna på en hand eller om hon har legat med noll. Det ska i alla fall inte behöva spela någon roll, men vårt samhälle är rätt skevt... Särskilt när det kommer till samhällets förväntningar och förvrängda krav på oss tjejer, det vet ju alla. Men det är en annan historia.
 
Hur som helst så tycker jag inte om när i synnerhet killar sätter något värde eller "pris" på oskulden, för helt ärligt tror jag bara att det är ytterligare ett sätt för mannen att känna makt över kvinnan. Han "äger" ju på så vis henne och hennes kropp, hon är enbart hans och tillhör ingen annan. Sure bacon om killen själv är oskuld, men det är han ju knappast (okej, kanske en på miljonen). Summan av kardemumman: Sluta kräva något av andra som du själv inte kan leva upp till. Varför ska jag behöva vara oskuld om du har fått ligga hur mycket som helst innan jag kom in i bilden? Heder eller trångsynthet äger inte min kropp, utan det gör jag.
 
Hur tänker ni kring frågan?

Om en gammal vän

2013-11-11 @ 00:40:00
Kom att tänka på en gammal vän jag hade. På hur hon skulle reagera om jag hade berättat allt, allt, ALLT som har hunnit hända under åren som vi har varit frånskilda. Jag misstänker att hon läser det här nu (jag kan se detaljerad statistik på min blogg, hon läser med största sannolikhet) men jag kan ju inte vara helt säker.
 
Anyhow.
 
Ni som är på väg att förlora en kär vän eller kanske redan har gjort det - det blir bättre.
Man gråter, ältar och är ledsenförbannadförtrivladarg. Men sedan blir man glad igen,
vare sig man väljer att kämpa för det lilla som lever kvar eller redan har gett upp.
 
Hej om du läser. Jag är oerhört glad och tacksam för den tiden vi hade, alla 13 år, men inser nu att vi är, eller var, alldeles för olika för att det skulle kunna hålla. Vi växte ifrån varandra, helt enkelt. Och det var därför det aldrig höll, trots att min kärlek till dig var enorm. Ibland räcker inte det. Tänk att ibland räcker inte ens kärleken.
 
Om jag skulle gå tillbaka till det vi hade i dagsläget? Nej.
Den där vännen blir som en expojkvän till slut, hur sorgligt det än må låta.
Man kommer över det man hade och man går vidare; lämnar plats för nya människor i sitt liv.
Och tur är väl ändå det.

1095 dagar

2013-10-18 @ 15:28:00
För så lite som för ett par veckor sedan kände jag mig så inspirerad som man bara kan känna sig. Så jag började skriva. Till min förvåning fick jag aldrig slut på ord - jag antar att jag helt enkelt kände ett behov av att sätta ord på mina känslor. Det flöt på och plötsligt vart det en bok som jag valde att trycka upp och beställa hem (kan vara fint att ha om några år, tänker jag) och nu har jag den i min hand. 1095 dagar är på pricken tre år, vilket gymnasiet var. Mycket mer än så vill jag inte avslöja, men boken är baserad på mina känslor och tankar kring olika saker och ting här i livet. Främst kärlek. Frågor på det?
 
(Svara gärna på frågan i inlägget under detta, puss puss puss!)

Head vs heart

2013-09-23 @ 00:38:00
 
 
Denna ständiga kamp mellan hjärna och hjärta;
Om vad som är rätt och vad som är fel.
 
Att jag föll för dig har varit en kamp sedan dag ett, en kamp
mellan hjärnan som säger att "nej, honom kan du inte vara kär i"
och hjärtat som säger att "men det är ju det du är".
 
Nu vet jag.
 
Våra känslor är inte logiska, de är känslomässiga.
Man kan inte styra över känslor, de gör vad fan de vill.
The heart wants what the heart wants.

Åt helvete med logik, säger jag.
Hjärtat vinner.

Höst

2013-09-02 @ 00:29:00
Höst. Det är ett ord som brukade klinga så fint i mina öron. Hösten innebar alltid en nystart, samtidigt som omgivningen återfick sina rutiner - inklusive jag. Jag brukade känna mig oerhört inspirerad i slutet av augusti månad och köpte gärna många, nya plagg inför den kommande säsongen. Älskade att klä upp mig till vardags även om det bara var skolan jag skulle gå till. Det gjorde mig glad. Den här hösten känns inte alls lika rolig.

5 juni 2013

2013-06-06 @ 23:59:00
 
Igår tog jag studenten och idag känner jag mig alldeles tom. Gårdagen bjöd på så otroligt många känslor, både i form av lycka och djup sorg. Jag har nog aldrig varit så förvirrad som nu, det känns väldigt tungt. Men med fina människor vid min sida så vet jag att det inte kan bli annat än bra, så småningom. Jag tänker tillåta mig själv att vara apatisk ett litet tag till och sen får det vara. Livet måste ju trots allt gå vidare; men de fina människorna finns kvar ändå (eller hur Stefan?). Gymnasiet blev allt annat än jag tänkt mig, mycket mer än jag vågat drömma om och, ja, helt enkelt den bästa tiden i mitt liv. Tack.
 
1. Jag och världens underbaraste lärare, mentor, vän 2. En lapp från tidigare idag, separationsångest...

Slutdestination: Lycka

2013-03-23 @ 23:21:00
 

Helt plötsligt har vi alla bråttom. Från att ha varit bekymmerslösa, unga och fria har vi nu förvandlats till hormonsprängda stressbomber. Högskoleansökningar ska skickas in, framtiden ska planeras in i minsta lilla detalj och drömmar behandlas som om de är obefintliga (trots att den lilla gnistan hopp som lever kvar inom oss, vilar på dem).

 

När vi var små var det så enkelt att besvara frågan om vad vi ville bli när vi blir stora. De flesta av oss drömde om att bli prinsessor, delfinskötare, guldmedaljörer eller kanske rockstjärnor. Idag väntar sig de vuxna ett något seriösare svar. Ett svar som vi oftast inte har eller minskar ned till något obetydligt trots att det egentligen betyder världen för oss. Vad fan hände? Vad hände med att vi har alla chanser i världen, kan om vi vill? Flagnade det bort i och med vår uppväxt och i takt med våra barndomsdrömmar? Varför lät vi det bli så?

 

Det är nu vi har chansen att reparera skadan. Chansen att begå misstag. Hoppa på en utbildning som är helt fel för en bara för att senare byta spår. Läsa en kurs i filosofi just för att det inte leder någonvart. Åka till USA och jobba som au-pair i ett år. Tågluffa genom Europa. För er som tror att tiden inte räcker till - det gör den. Det enda som har hänt sedan vi var fem år gamla är att våra drömmar har minskats ned och hånats - av oss själva, eller andra. Det betyder inte att de är ouppnåeliga. Vi lät det bli så. Vi lät tiden och den bistra verkligheten spräcka hål på våra drömmar och framtidsplaner.

 

Mitt uppe i all stress och hets kan jag inte låta bli att stanna upp för en sekund och fråga mig varför många av oss faktiskt har bråttom. Vart är det vi ska någonstans? Vad är slutdestinationen? Det känns som att det är lycka vi alla vill uppnå. Men det går inte att forsera fram. Låt därför tiden ha sin gång och ägna din tid åt det du älskar. Det är det enda som egentligen spelar någon roll. Tiden är i slutändan obetydlig, för du går inte i pension förrän vid 65 - och inte ens då tar livet slut.

 

Student 2013

2013-02-12 @ 21:36:00
Idag anlände min mössa. Min älskade och minst lika hatade studentmössa. För mig representerar den mer än bara en dag, den representerar hela min gymnasietid. Allt det jobbiga, allt det tråkiga, ångestfyllda, roliga, konstiga, knäppa, kärleksfulla och underbara. Den representerar min klass, min mentor och min inre resa under de här tre åren. Det har varit som en berg- och dalbana utan dess like. Och trots att lättnaden kommer att vara enorm när karusellen väl stannar, så är jag oerhört tacksam för att jag har ett par åkturer kvar. Jag är nämligen långt ifrån redo att kliva av vagnen.

Våga vara rädd

2012-11-22 @ 20:49:00
 
Tillhör du en av de som lever livet i väntan på att det ska börja? Tänk om! Livet är här och nu. Det är, precis som en av mina lärare sa, likt ett åkande tåg. Det är upp till dig, ingen annan, om du ska vara med på livets resa eller stå utanför och titta på medan tåget rullar vidare. Det går nämligen inte att pausa eller spola tillbaka händelseförlopp. Så är det ju, livet är ingen film. Det är långt ifrån perfekt, men oftast är det värt att kämpa sig fram i motvind för att till slut få medvind. Man kan inte alltid ha flyt, eller hur? Det vet vi alla. Men varför är vi då så rädda för att misslyckas, falla eller främst för rädslan i sig?
 
Jag vill dansa. Mycket och ofta. På svettiga dansgolv, fina utomhusklubbar, trädgårdar och belysta hustak. Jag vill lägga ner mina sista pengar på kläder som egentligen kostar alltför mycket. Tillåta mig själv att vara ung och dum. Anordna en stor, rymlig garderob där jag kan inspireras av mig själv. Jag vill träffa många män, hångla mycket och främst: Våga. Jag vill vara modig, slänga mig ut i det okända och inte frukta det där jävla fallet som kan göra så ont när man faller för någon. Ibland faller personen tillbaka, ibland inte. Självklart vill ingen få hjärtat krossat, men om man inte vågar satsa så kommer man aldrig att vinna.
 
Min poäng är inte att jag vill leva som i Sex and the city eller en klyschig film. Jag vill bara ta vara på min ungdom, göra saker just för att jag kan och sluta vara så rädd. Bara försöket i sig är ju att ha kommit halvvägs. Och det är vad jag vill: Jag vill försöka, misslyckas, försöka igen, misslyckas och så försöka igen. Utforska världen, ge mig ut på okänd mark och bara köra. No second thoughts, no regrets - just do it. Och det är precis vad jag tänker göra. Efter studenten kommer jag troligtvis inte att plugga vidare, inte direkt. Det är ju då man har chansen att faktiskt prova på något nytt för engångsskull - om så för ett litet tag. Vad alla andra tycker bryr jag mig inte om. Inte nu längre. Jag lever inte för att imponera på någon, skylta med min lyckade karriär eller intelligens. Jag lever för att leva. Och jag tänker fanimej inte dö utan att ha levt.
 
Inspirationen till min text fann jag här

Min sommar - del två

2012-10-09 @ 10:42:00
Vi spenderade ungefär en vecka i Porec. Vi handlade dagsfärskt bröd och smörgåspålägg i lösvikt till frukost varje morgon. På dagtid låg jag, Nihada och Heinz på stranden och lapade sol. Badade. Under eftermiddagarna gjorde vi oss i ordning inför kvällen, då vi åkte in till stan där det myllrade av människor ända in på småtimmarna. Det var som att befinna sig i ett helt annat universum, man kunde shoppa skor klockan elva på kvällen helt utan problem: Jag befann mig i paradiset. 
Förutom ovanstående drog jag iväg till Isola i Slovenien en sväng och stannade där i 2-3 dagar. Där bodde jag hos min moster Emina och umgicks en del med mina två kusiner. Åkte karuseller på ett tivoli mitt i natten, satt på en bergsklippa och pratade om allt och ingenting med min äldre kusin, shoppade (givetvis) och åt skräpmat. 
Sedan bar det av till Bosnien, min mammas hemland. Så snart vi passerat gränsen in till Bosnien tänkte jag tyst för mig själv att "nu när jag har varit i Bosnien behöver jag aldrig mer komma tillbaka hit". Vad jag kände efter drygt en vecka? Att jag MÅSTE tillbaka! Deras cevape/cevapcici, kifle (bröd) och vajkrem... Dör lite. Mosters hus var minst lika fantastiskt och alltid fullt med släktingar. Mostrar, deras män, mina kusiner. Det var helt fantastiskt. Alla människor jag mötte i Bosnien kändes dessutom så jordnära och äkta på något sätt, det är ganska svårt att förklara. Det kändes lite som om materialismen inte excisterade överhuvudtaget och att människorna faktiskt brydde sig om varandra, vilket jag tyckte var fint. Jag fick dessutom träffa min mammas moster(!), alltså min avlidna mormors syster. Det är verkligen sorgligt att se hur tydliga avtryck kriget har lämnat efter sig. Inte enbart i många av de övergivna husen vi åkte förbi, men i folks hjärtan. Det var inte förrän jag åkte till Bosnien och själv fick höra historierna och se fotografierna, som de faktiskt kändes verkliga. Vila i frid mormor och morfar, det hade varit en stor ära att få lära känna er.

Min sommar - del ett

2012-10-01 @ 19:15:00
Någon önskade en text om min sommar. Jag vet varken vart jag ska börja eller sluta, men jag ger det ett försök.
Den 8 juli, precis en vecka efter att jag tagit ett tårdrypande farväl av mina arbetskollegor på mitt allra första sommarjobb, var det äntligen dags att åka iväg. Jag hade börjat packa så snart jag slutat jobba och sett fram emot resan under många kalla vintermånader som då enbart bestod av slask och minusgrader för min del.
Jag blev skjutsad till flygplatsen tidigt denna söndagsmorgon. Det regnade. Mycket. I bilen satt mamma, pappa, lillebror och jag. I bakluckan låg två resväskor, båda tillhörande mig. Jag var rysligt nervös inför flygresan och förstås inför själva resan - jag skulle ju faktiskt vara ifrån mina nära och kära under fyra veckors tid. Samtidigt såg jag fram emot det något otroligt. Tyskland, Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien och Italien. Vem hade inte?
På flygplatsen i Bremen blev jag upphämtad av världens bästa moster Nihada och hennes Heinz. Det finns få saker som slår känslan när jag får syn på dem efter ett år, eller i det här fallet ett halvår, isär. Efter många pussar och kramar köpte vi en müslibar med banansmak till mig (lilla hungern, ni vet?). Sedan åkte vi till min andra moster som bor alldeles intill Nihada. Släkten åt, kramades och skrattade ihop under en hel vecka. Inte bokstavligen, men ni fattar. Sedan var det äntligen dags för det RIKTIGA äventyret.
06.00 var jag uppe på fötterna 8 dagar efter min ankomst till Tyskland. Resväskorna låg redan färdigpackade i bilen och vi hade kassar fyllda med snacks, smörgåsar, frukt och vattenflaskor inför vår långa bilresa som väntade. Och så bar det iväg! Vi åkte från Lohne (norra Tyskland), tvärsöver hela landet, förbi Österrike och till Slovenien och Isola. Där mötte vi upp min moster Emina och hennes dotter Sarah på pizzeria Primavera. Tog lägenhetsnyckeln (Emina äger lägenheten i Porec) och så bar det iväg till lägenheten.
Så snart vi passerat gränsen in till Kroatien kände jag någonting jag aldrig känt tidigare. Jag kan inte riktigt sätta ordet på vad det var, men det var en underbar känsla. Jag kanske inte kan påstå att jag kände mig som hemma, men det var definitivt någonting i den stilen. När jag sedan riktade min blick upp mot natthimlen och fick syn på de klarlysande stjärnorna blev jag alldeles tårögd: Realitycheck. Det var alltså i det här landet mamma och pappa träffades och levde tillsammans under en längre tid. Det var här de blev kära, det var här jag blev till. Det var nog inte förrän nu det blev verkligt för mig att det här en gång i tiden varit deras hem. Ren jävla magi.

Eurovision-pepp

2012-05-25 @ 00:33:42
Zeljko är en känd artist och låtskrivare i balkan-världen. Grym är han! Han har b.la skrivit "Lejla" som kom tvåa i ESC för ett par år sedan, samt tävlat med "Lane moje" som även den blev väldigt omtyckt. Om det här är sämre? Knappast! Jag älskar det av hela mitt hjärta. Kan bero på att jag förstår språket och älskar texten, men även om jag inte skulle förstå så tycker jag att melodin är helt fantastisk. Hoppas innerligt att det går bra för Zeljko. Och ja, det är lite "fail" att heja på Serbien istället för Bosnien men det här är en musiktävling, dags att lämna politiken åt sidan för ett tag och bara fokusera på musiken. PS - Jag håller tummarna för Sverige!

Du kan om du vill

2012-04-28 @ 14:48:00

Jag läste en mycket intressant artikel för ett par dagar sedan. Den handlade i stort sett om hur vi ofta sätter käppar i hjulet för oss själva genom att tänka "jag kan inte", "det är för orealistiskt", "det är för svårt" vilket gör att vi ofta ger upp innan vi ens har börjat - och därmed misslyckas. Hemligheten är att helt enkelt intala sig själv att man faktiskt kan och huvudsakligen försöka. Du kan ju inte bli konstnär om du låter dina målningar samla damm i en byrålåda och väntar på att ödet ska ta hand om resten.

 

Jag har alltid tyckt om att skriva, vilket jag har gjort sedan barnsben. Tråkigt nog har jag aldrig haft mina föräldrars fulla stöd när det gäller mitt skrivande, vilket har varit både jobbigt och svårt. Jag kunde få tio av mina texter publicerade i en tidning utan att de tog sig tiden att läsa en enda. Men huvudsaken är att jag fortsatte kämpa trots det och inte gav upp. Jag lärde mig nämligen någonting väldigt viktigt på vägen, och det är att vi styr vårt eget öde. Du kan inte förlita dig på ödet och hoppas att det ska gå hur bra som helst utan att faktiskt göra någonting själv. Det handlar till största delen om din egen inställning. Är du inställd på att nå ditt slutgiltiga mål och är beredd att kämpa för det, så är chansen betydligt större att du faktiskt kommer att lyckas. Så länge du tror på dig själv så kommer det att gå bra, det kan jag nästan med all säkerhet säga. Och vad händer egentligen om det inte skulle gå som du tänkt dig? Du har ju trots allt gett det ett försök och provat dina vingar.

 

Idag är jag lyckligare än någonsin för att jag valde att gå min egen väg. Jag valde varken den linjen eller inriktningen som mina föräldrar helst av allt skulle vilja se mig gå, utan lyssnade till mitt eget hjärta istället. Ibland måste man helt enkelt våga ta steget utför stupet för att se om vingarna bär. För det är först då du är redo att ta risken och prova dina vingar som du får veta svaret, annars lär du sväva i ovisshet tills den dagen du dör. Frågan är - vill du det?

Den där känslan

2012-02-18 @ 16:40:23
Ni vet när man just köpt sig ett par nya skor, radat upp dem på skohyllan och känner som ett lycko rus i hela kroppen? "Det känns rätt" säger man. Precis så känner jag just nu, bortsett från att det inte rör sig om ett par skor. Jag har ägnat hela livet åt att lyssna på vad andra tycker, tror och tänker om mig. För engångsskull tänker jag stänga ute alla röster förutom min egen och göra precis vad jag vill. Och vet ni vad? Det känns verkligen rätt.

Det minsta du är skyldig dina drömmar, är att tro på dem.

2012-01-26 @ 21:29:55
Jag känner otroligt många människor som vet precis vad de tycker om att göra, vad de vill göra, men som ändå är stressade över vad de faktiskt ska göra i framtiden. Vad är problemet?

Personligen skulle jag aldrig läsa till någonting jag inte tycker om, eftersom jag vet att det inte skulle gå. Jag skulle aldrig få för mig att ge upp en dröm bara för att den är svår att nå. Allt är svårt om man tänker så, det är absolut inte lättare att bli tandläkare än det är att bli modejournalist. Har man viljan så har man redan nått halvvägs, det är verkligen så. Jag har lärt mig att det viktigaste är att tro på sig själv, sina drömmar och att aldrig lyssna till de som säger att man inte kan. De som säger så är oftast missnöjda med sina egna liv, men det är ju deras problem och varken ditt eller mitt.

Ibland rör det sig dock om mer än bara vad människor tycker och tänker om oss. För visst kan rädslan hindra oss från att göra sådant vi vill? Jag talar om rädslan för att misslyckas, rädslan för att det inte ska gå vägen. Hur jobbigt som helst. Det jag brukar göra i sådana fall är att bara bestämma mig för att göra det - och köra. På julavslutningen 2011 var jag konferencier inför hela skolan, jag trodde att jag skulle dö så läskigt det var i början. Jag svimmade nästan sekunderna innan jag klev ut på scenen... Men det var ju verkligen något jag ville göra, skulle jag verkligen låta rädslan hålla tillbaka mig? Ibland måste man helt enkelt våga ta steget utför stupet för att se om vingarna bär. Följ ditt hjärta, det är allt jag kan säga. För det är först då vingarna orkar bära dig, du måste på sätt och vis göra det själv. För vem ska annars göra det åt dig? Vingarna finns ju inte ens på riktigt.

***Det här blogginlägget är tillägnat dig, Sevrin***

Ren lycka

2011-09-25 @ 23:41:37
Jag vet att det låter som en klyscha, men jag har precis insett att ingenting är omöjligt. Så därför tänker jag skita i alla som gång på gång försöker intala mig att jag kommer misslyckas, att jag är en "dreamer", att jag är "gulligt naiv" och "dum i huvudet" bara för att jag har drömmar och framtidsmål. Men det folk inte fattar är att det är på riktigt för mig. Det är mer än bara drömmar, det är mina verkliga livsmål. Varför skulle det vara omöjligt att göra det man vill? Bara för att någon annan lever ett misslyckat liv och försöker intala en att alla andra också kommer bli lika olyckliga och miserabla? Nja, fuck them. Man ska inte lyssna på sådana människor. ALDRIG! Gör det du vill och skit i vad alla andra säger. Det är lättare sagt än gjort, jag vet. Jag har brytit ihop många gånger på grund av vad folk sagt till mig om hur jävla misslyckad jag är och hur jag kommer att sluta. Men fan vad fel de har. Jag tänker göra det jag drömmer om OAVSETT vad alla andra tycker (skratta på ni - skrattar bäst som skrattar sist) och leva mitt liv in my own way. Livet är för kort för att leva för någon annan och för kort för att inte göra det man verkligen vill. Get your own life and stay out off mine. Typ. Så, varför är jag så lycklig? För att jag insett vad det är jag vill göra. Det känns så jävla rätt. Jag är lycklig för första gången på länge. Men, innan jag börjar planera min framtid som troligtvis blir utomlands ska jag gå färdigt gymnasiet och njuta av livet här i Sverige så gott det går. Sedan bär det av mot... Ja, det får vi se då! Nu ska jag sova.
Tidigare inlägg