Jag började läsa din blogg när ditt inlägg om ditt viktras var på första sidan på blogg.se. Jag undrar om du bedömmer det nu efterhand som anorexia eller om du anser att det var en kvick bantning? Hur ser du på kroppar i allmänhet, vill du ha kurvor, vara smal eller kanske ha big mama-ass? Är du nöjd med hur du ser ut, varför, varför inte? Tycker verkligen om din blogg, så fortsätt att köra på! För det första: Tack så jättemycket söta du! Och angående min viktnedgång: Jag väljer att inte se mig som ett offer, då jag själv satte mig i den sitsen och faktiskt då får ta konsekvenserna för mitt handlande. Men å andra sidan var jag inte helt frisk i huvudet under den perioden. Det sjukaste var väl egentligen mitt sätt att tänka, jag blev som besatt av min kost och planeringen kring den, min målvikt låg på 45 kilo och jag hatade mig själv och såg mig som tjock. Nu när jag ser tillbaka på det tycker jag bara att det hela var så otroligt onödigt, men samtidigt väldigt lärorikt då jag lärde mig en hel del om mig själv under och efter den perioden. Så jag ångrar egentligen ingenting, för hade det inte varit för min viktnedgång hade jag aldrig riktigt insett det jag insett idag: Att jag faktiskt duger som jag är! Alla kroppar ser olika ut, det kvittar om du är smal, kurvig, mullig eller fet. Det handlar inte om det, utan om hur viktigt det faktiskt är att älska sig själv och sin kropp. För hur jobbigt vore det inte att gå omkring och hata sig själv? Din kropp är din, du ska leva med den hela livet. Visst förändras den under tidens gång och det är givetvis väldigt viktigt att ta hand om den. Men samtidigt är det bara ett förbannat skal och ibland önskar jag att man bara kunde skita i vikt, ideal och allt vad det heter. Men vet du vad? Det kan man. Det enda viktiga är att må bra på insidan, hälsan kommer i första hand. Kom ihåg det! Och om du inte älskar dig själv, då kan ingen annan göra det heller.

Något som förresten gör mig förbannad är dessa såkallade "storbloggare" som utnyttjar sin makt på helt fel sätt genom att tipsa om olagliga och livshotande piller, sprutor och allt vad det heter som gör att man tappar i vikt. Visserligen är det ingen som någonsin skrivit "gör som jag!" rakt ut, men det de gör sänder ofta ut fel budskap och det påverkar så otroligt många omkring dem, inte minst unga tjejer. Eller ska jag säga flickor? Det är oroväckande att 11-åriga småtjejer läser Kissies blogg. Och Paulinas. Och för att inte glömma Amirs. Å ena sidan får de göra precis som de vill, för vad man än har att säga till om dessa bloggare har de rätt att göra precis vad de vill med sina kroppar, men på egen risk så klart. Men är det inte läskigt hur mycket de faktiskt riskerar för utseendets skull? Kissie föll ihop mitt på drottninggatan och fick övernatta på sjukhus i samband med hennes viktnedgång på 13-15 kilo. Om det är en slump? Det tror jag knappast! Om 11 åriga småtjejer inser det? Tror inte det... Har läst så otroligt många kommentarer på hennes blogg där 12- och 13-åriga tjejer kommenterar att de väger strax över 40 kilo och mår "så otroligt dåligt" över deras kroppar och att de vill se ut som Alexandra.

 

Min poäng är i alla fall att det är hemskt hur dessa "storbloggare" utnyttjar (eller ska jag säga missbrukar?) sin makt genom att klanka ner på andra för att må bättre själva. I grund och botten handlar det om osäkerhet och tomma ord från deras sida. Patetiskt om ni frågar mig! Och som sagt så får de göra vad tusan de vill och jag tror knappast att någon bryr sig egentligen, de enda jag faktiskt tycker synd om är alla småtjejer (och pojkar?) som läser och påverkas av dessa bloggar. Hur tusan tror ni att jag hörde talas om bantningspiller egentligen? Jag visste knappt vad det var innan jag började läsa bloggar. Och detta skriver jag inte för att lägga över allt ansvar på dessa bloggare, utan för att jag vill få er att inse hur otroligt lättpåverkad man kan vara - även om man är så gammal som 16 år.

1. Jag har enormt stort förtroende för vuxna människor av någon underlig anledning. Träffar jag en vuxen människa för första gången öppnar jag lätt upp mig för personen i fråga, medan jag har jättesvårt att lita på folk i min egen ålder.

2. Jag älskar att provocera! Driver gärna med människor och spelar dummare än vad jag egentligen är, vilket kan vara orsaken till att en del människor ser mig som en allmänt dum eller "blond" tjej. Dock är jag inte en sådan person som gillar att vara dödligt seriös, skrattar mig hellre genom livet.

3. Jag är oerhört pedant. Mina kläder hänger i färgordning, mina böcker ligger i fina högar, mina skor står välsorterade på vita boxar, sängen måste alltid vara bäddad och jag hatar damm. Kan vara svårt att tro eftersom jag kan vara världens lataste, men jag hatar att ha det ostädat! Blir så mycket gladare av att ha det rent och fint.

4. Jag skulle hellre dö än leva ensam. Min största mardröm är att leva utan barn, familj eller vänner. Tänk er ett isolerat liv där man lever helt ensam utan någon att prata eller umgås med. Dör hellre!

5. Jag är jätteglad och positiv som person! Det kanske inte framgår så bra i bloggen, men jag ler och skrattar en hel del. Min tandställning har fått se världen många gånger med andra ord, haha. Ett gott skratt förlänger livet! Right?