"Det är klart man ska överleva och ha betalt för det arbete man utför, det handlar inte om det. Men jag tycker det är rätt kaxigt att kräva en hög ingångslön när man är ny. Man är ju helt... Ny".

Jag nickar instämmande och säger inte särskilt mycket till svar men tänker tusen andra tankar. För det handlar inte om det, precis som hon säger. Det handlar inte om att vara kaxig eller sakna självinsikt. Det handlar inte om det.

Det handlar om att sjuksköterskor och studerande genom tiderna, genom att ställa krav och våga stå på sig, har fått upp sjuksköterskors ingångslöner. Det handlar om yrkesstolthet. Det handlar om att vara förändringen man själv önskar se (observera: vi har ingen strejkrätt). Det handlar om att vi är kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorn och därav har lägre betalt. Det handlar om vår treåriga högskoleutbildning som undervärderas men kanske främst handlar det om vårt ansvar som är på liv och död.

Det pratas hela tiden om att vi är nya men det glöms bort när det är kväll och det är en själv som ansvarar för halva avdelningen. Det glöms bort när hjärtsökaren larmar och man förväntas kunna urskilja vilken arytmi det rör sig om och vad som behöver göras. Ventrikeltakykardi, ventrikelflimmer, asystoli eller störnigar? Är det ett förmaksfladder eller ett förmaksflimmer? Ser jag p-vågen? Är det en brusig baslinje? Det tas inte hänsyn till när jag får in en patient med abstinensbesvär och hypertension och förväntas förstå vad det rör sig om, ett potentiellt livshotande tillstånd som kallas delirium tremens och att jag bör ringa jouren för att få lugnande ordinerat. Givetvis ska jag förstå att en alkoholmissbrukare behöver högdos Oxascand (lugnande), därför argumenterar jag för det när jag har jourläkaren i telefon. Istället för 10 mg ordineras 15 efter min övertalning. Observera att min erfarna och fantastiska kollega **** hjälpte mig den kvällen, men ni förstår kanske min poäng. Man är aldrig ensam men förväntas ändå kunna hantera det mesta själv.

Ett sidospår, men jag glömmer aldrig när jag var på arbetsintervju. Hur matt jag blev när min ålder togs upp som ett argument för att jag ska ha lägre lön, eller hur dum jag kände mig när jag krävt en högre ingångslön än den aktuella som hela SLL kommit överens om. Det handlar inte om att det inte finns pengar, för det gör det. Det handlar om att man väljer att lägga pengarna någon annanstans. Vidare handlar det om att det inte ska löna sig för en att byta avdelning eller sjukhus så länge det är inom Stockholms läns landsting (hej kartell). Men varför? Delvis för begräsningar i stadsbudgeten I guess, men också för att det är ett kvinnodominerat yrke. Tror jag. Vet inte om jag vågar skriva vet.

Jag kräver inte hög lön för min skull, utan för allas. Det är frustrerande att kvinnor säger så (se citat) till kvinnor. Att man blir förminskad för att man är ung. Jag kanske inte har mycket arbetslivserfarenhet men jag har relevant arbetslivserfarenhet för yrket jag söker. Jag har studerat precis lika länge som mina kurskamrater och besitter samma kompetens och kunskap som min 40-åriga kursare som gick i samma klass som jag (ändå får hon nästan 2000 mer på samma klinik, hmm, fanns väl inga pengar? Inget kunde väl göras åt ingångslönen, eller?).

Vi inom vården arbetar med människor. Män arbetar oftare med medel, datorer, siffror och ändå har de bättre betalt och vi tjänar därmed mindre. Så när du, kära kollega, säger att jag är kaxig som kräver en hög ingångslön, lönen som ligger till grund för hela min löneutveckling, kom då ihåg att min relativt låga ålder är ett argument för att jag just ska ha en bra ingångslön. Att den är snorviktig. Men kom också ihåg för vems skull jag är "kaxig". Jag saknar inte självsinsikt. Jag darrar på rösten med tungan fastklistrad i gommen när jag säger siffrorna för att jag önskar stå upp för nyutexaminerade, kvinnor, hela sjuksköterskeprofessionen. För oss.

Jag tror på OSS!