Jag avskyr det här med att växa upp, bli äldre, behöva fatta beslut på egen hand och ta eget ansvar. På sätt och vis är det skönt att ha kontrollen över sitt liv, men å andra sidan är det tungt att ödet vilar i ens egna fjuttiga små händer som knappt orkar bära upp det. Det sorgliga är att det alltid är jag som uppmuntrar och stöttar människor, säger att du kan om du vill. Den sorgliga biten? Jag lyder inte mina egna råd. Jag säger att man ska tro på sig själv när jag har förlorat tron på mig själv. Jag säger att man måste våga ta steget utför stupet när jag står på bergstoppen och velar. Verkligheten kanske helt enkelt har kommit ifatt mig, spräckt hål på min rosaskimrande drömbubbla och sakta men säkert börjat riva ner allt jag någonsin byggt upp. Det känns åtminstone så.