Kvällsfunderingar

Det är så konstigt, livet. Man tar det man har förgivet och känner sig alldeles trasig inombords när det försvinner. Det är först då man inser dess värde, ångrar att man inte uppskattade det mer. Ångesten kommer krypande. Kanske gråter man, eller som i mitt fall, bryter ihop. Man tror att hela världen ska stanna upp eller rasa samman, men det gör den inte. Allt rullar på som vanligt, precis som om ingenting har hänt. Samtidigt vet man någonstans djupt inom sig att allt kommer att bli bra igen. Att man kommer träffa nya människor som kan fylla ut tomrummen de gamla lämnat efter sig. Att livet går vidare. Och det är väl ändå det värsta? Att det som en gång i tiden betytt så jävla mycket inte längre har någon betydelse.

Nu har jag ingen aning vad det ar du gar igenom men tro mig, det gar over och gor dig mycket starkare och det som finns i framtiden betyder sa himla mycket mer an det som fanns da. Livet ar fullt av overraskningar, bade bra och daliga, och gor dig till den du ska vara. Utan jobbiga saker, uppskattar man inte dem bra saker och personer man har i livet... Hoppas att det gar over snart, kramisar

Hej super fin blogg och härliga bilder!
Jag skulle bli jätte glad om du kunde kolla in min blogg och kanske fråga något på min frågestund!
Tack!

Livet har sina mot och medgångar det gäller bara att stå ut det jobbiga, man står inför många svåra val, så är det bara, håll ut.
Hoppas att du snart ska må bättre!<3
Kram

Jag känner exakt samma sak som dig. I 9:an var alla såg glada och man pratade med alla i klassen, men idag träffar jag vissa på bussen och ingen, och då menar jag ingen säger hej. Som att man har suddat ut allting från högstadiet. Det känns så extremt konstigt, men livet går ju vidare...