Vi spenderade ungefär en vecka i Porec. Vi handlade dagsfärskt bröd och smörgåspålägg i lösvikt till frukost varje morgon. På dagtid låg jag, Nihada och Heinz på stranden och lapade sol. Badade. Under eftermiddagarna gjorde vi oss i ordning inför kvällen, då vi åkte in till stan där det myllrade av människor ända in på småtimmarna. Det var som att befinna sig i ett helt annat universum, man kunde shoppa skor klockan elva på kvällen helt utan problem: Jag befann mig i paradiset. 

Förutom ovanstående drog jag iväg till Isola i Slovenien en sväng och stannade där i 2-3 dagar. Där bodde jag hos min moster Emina och umgicks en del med mina två kusiner. Åkte karuseller på ett tivoli mitt i natten, satt på en bergsklippa och pratade om allt och ingenting med min äldre kusin, shoppade (givetvis) och åt skräpmat. 

Sedan bar det av till Bosnien, min mammas hemland. Så snart vi passerat gränsen in till Bosnien tänkte jag tyst för mig själv att "nu när jag har varit i Bosnien behöver jag aldrig mer komma tillbaka hit". Vad jag kände efter drygt en vecka? Att jag MÅSTE tillbaka! Deras cevape/cevapcici, kifle (bröd) och vajkrem... Dör lite. Mosters hus var minst lika fantastiskt och alltid fullt med släktingar. Mostrar, deras män, mina kusiner. Det var helt fantastiskt. Alla människor jag mötte i Bosnien kändes dessutom så jordnära och äkta på något sätt, det är ganska svårt att förklara. Det kändes lite som om materialismen inte excisterade överhuvudtaget och att människorna faktiskt brydde sig om varandra, vilket jag tyckte var fint. Jag fick dessutom träffa min mammas moster(!), alltså min avlidna mormors syster. Det är verkligen sorgligt att se hur tydliga avtryck kriget har lämnat efter sig. Inte enbart i många av de övergivna husen vi åkte förbi, men i folks hjärtan. Det var inte förrän jag åkte till Bosnien och själv fick höra historierna och se fotografierna, som de faktiskt kändes verkliga. Vila i frid mormor och morfar, det hade varit en stor ära att få lära känna er.